Om språk
EU växer, vad innebär detta?
"Man kan inte göra saker och ting bättre genom att låtsas att allt är OK." – V S Naipaul.
EU är en förkortning av Europeiska Unionen och är ett delvis överstatligt samarbetsorgan för 25 europeiska länder, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Österrike Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Slovaken, Slovenien, Polen, Tjeckien och Ungern. EU har alltså 25 medlemsländer men bara 20 officiella språk. Detta beror på att några av medlemsländerna har gemensamma språk. Samarbetet är mycket långtgående och inom en rad områden har länderna givit upp sin nationella suveränitet. Bl a har tolv av länderna gemensam valuta, euro (€).
EU:s officiella språk är danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska. Officiella texter skall publiceras på samtliga språk, men i det dagliga arbetet dominerar engelska och, i avtagande grad, franska.
Med EU avses i detta dokument EU:s institutioner, d v s Europeiska rådet, Ministerrådet, Europaparlamentet, Europeiska Kommissionen, Domstolen, Ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén, Revisionsrätten och Europeiska Investeringsbanken.
Tjugo officiella språk innebär att det vid ett möte behövs 380 tolkar. En av de svenska EU-tolkarna sade i en intervju i Sydsvenska Dagbladet att det är så svårt att tolka vid EU-parlamentets sessioner att det egentligen krävs 20 års yrkeserfarenhet. Hon sade också att det är så ansträngande att vara tolk att man inte orkar med att arbeta mer än en halvtimme i taget, och att därför tre tolkar avlöser varandra.
På grund av bristande tillgång på kompetenta tolkar är det en sämre tolkservice för de "små språken" än för engelska, franska och tyska. Det händer ofta att t ex grekiska översätts till danska, från den engelska tolkningen, vilket innebär att risken för felöversättningar ökar.
I Sydsvenska Dagbladet uttalade sig några svenska EU-politiker om språkförbistringen inom EU. De sade att vid EU-parlamentets möten i Strasbourg eller i utskotten i Bryssel så var det svenska tolkbåset ofta tomt. "Det är jävligt irriterande att inte förstå vad som sägs" sade en EU-parlamentariker och fortsatte "Om det finns en dansk tolk försöker jag lyssna på den. Annars får det bli den engelska. Men kan man inte språket helt perfekt går nyanserna förlorade... Det är ju många som skällt för att vi tryckt på fel knappar i omröstningarna några gånger. Men det är ju inte så konstigt när vi inte vet vad vi röstar om".
Internationell förståelse bygger på kommunikation och underlättas om vi talar samma språk. Vid internationella förhandlingar har de med engelska som modersmål i regel förmånen att få förhandla på sitt eget språk, vilket hos dem skapar ett mentalt överläge och bäddar för framgång. De som ej har engelskan som modersmål upplever sig i underläge, vilket de också är. Vill vi att våra politiker skall fortsätta att förhandla på ett språk vilket de inte fullt behärskar (något som de ofta ej vill erkänna)? EU-politiker kan ej räkna med att tolkar alltid finns tillhands. Som en svensk EU-parlamentariker uttryckte det: "P g a bristfälliga språkkunskaper blir det ofta att vi tvingas säga det vi kan säga på engelska och ej det vi vill säga".
Vid internationella konferenser har det vid flera tillfällen förekommit att de svenska delegaterna omtalats som the quiet men (de tysta männen).
De flesta funktionärerna i EU använder dagligen ett annat språk än sitt eget, med åtföljande risker för felöversättningar.
Många deltagare i simultantolkade möten har uppgett att det är mycket tröttsamt att hela tiden använda hörlurar och lyssna på en röst från en annan person än talarens. För den som kan engelska är det tröttsamt att en längre tid lyssna på, och försöka förstå, personer som talar dålig engelska.
Mer än 55 miljoner av EU:s medborgare har ett annat modersmål än något av de officiella språken, t ex frisiska, bretagniska, katalanska, ryska, romani, iriska, walesiska, gäliska, occitanska och baskiska. Se http://www.eurolang.net/browse.htm.
Den brittiske europaministern Peter Hain kallade den engelska som talas inom EU för "Eurobabble" och sade sig vilja sätta ett stopp för denna.
När skall våra politiker inse att EU ej kan fungera på ett optimalt sätt med många arbetsspråk? Det hänger på Dig käre läsare att göra något åt detta, och göra det NU.
Idag skrivs 71% av originaldokumenten på engelska och 29% på franska. Troligen kommer man inom tio år att skriva allt på engelska. För 3 år sedan skrevs 52% på engelska och 48% på franska. De som har engelska som modersmål har ett enormt språkligt övertag. Tyvärr håller språkfrågan på att torpedera idén med EU genom en återgång till gammaldags politiskt elittänkande.
Den som vill åstadkomma något inom EU måste skaffa bundsförvanter från andra länder. Ett ensamt land kan ha mycket svårt att driva igenom ett förslag. En ensam eller nästan ensam företrädare för ett svenskt parti kan inte uträtta särskilt mycket inom EU om hon eller han inte lyckats etablera ett bra kontaktnät bland EU-politiker från andra länder. Skolkunskaper i engelska räcker inte långt och att ständigt ha några tolkar med sig är inte realistiskt.
EU:s system med 20 officiella språk bygger på att alla diskussioner skall hållas i speciella rum utrustade för simultantolkning, och att tolkar och tekniker är i tjänst när man vill prata med någon från ett annat land. Även den som har engelska som modersmål blir begränsad i sina kontakter, ty långt ifrån alla delegaterna kan engelska. Den personliga kontakten går till stor del förlorad då man talar med varandra genom tolk. Tal kan man hålla med hjälp av tolk, men inte samtala förtroligt. Representanter för olika länder bör också kunna tala med varandra i mera inofficiella sammanhang som t ex i matsalar och kaféer.
Inom EU är det vanligt att reläspråk används, vilket innebär att vid t ex tolkning från portugisiska till finska så lyssnar den finska tolken på den engelska tolkningen, och gör sin tolkning utifrån denna. Det finns knappast några tolkar för en rad språkkombinationer som t ex portugisiska - grekiska eller danska - portugisiska varför man tvingas använda s k reläspråk.
Detta är naturligtvis en nackdel för representanter för mindre länder som t ex Finland och Danmark. Det finns ju en risk för att deras budskap ej går fram. Det är väl känt att simultantolkning alltid innebär en viss förvanskning av vad som sägs. Används relätolkning blir förvanskningen betydligt större.
Vid simultantolkning via ett reläspråk kan förlusten av information bli mycket stor. Vid simultantolkning, utan reläspråk, betraktas det som normalt med en informationsförlust på 10% och en förvrängning av 2 - 3% av innehållet. Det är så pass svårt att simultantolka att man aldrig kan komma ifrån att felaktigheter insmyger sig. Tolken måste inte bara behärska bägge språken perfekt och ha ett snabbt intellekt, han skall också känna till den aktuella fackterminologin, på bägge språken. Detta i en alltmer komplex värld. Hur kan någon vettig människa försvara detta system? Enligt en FN-finansierad studie av språkservicen vid alla organisationer knutna till FN, är informationsförlusten vid relätolkning vid vetenskapliga möten minst 50%.
Upprepade observationer vid kongresser har visat att de som har kongresspråket som modersmål, betydligt oftare tar till orda än de som hade ett annat modersmål. En rättvis lösning på detta vore att alla får använda sitt modersmål eller att ingen får använda sitt modersmål. Bägge alternativen stupar dock på bristen på tolkar, speciellt då sådana med fackkunskaper. Enda lösningen är att EU inför ett internationellt språk som arbetsspråk, t ex esperanto. Gör EU det så kommer FN och övriga världen att följa efter.
Den första versionen av det för EU mycket viktiga Maastrichtfördraget, (Unionsfördraget) ett dokument på 253 sidor, fick dras tillbaka från bibliotek och försäljningsställen eftersom innebörden av texten skilde sig ganska avsevärt i de olika översättningarna. Det visade sig nödvändigt att göra fullständiga nyöversättningar och naturligtvis en nytryckning av hela dokumentet.
När det viktiga, och omsorgsfullt översatta Unionsfördraget kunde innehålla en rad felöversättningar, hur skall det då inte vara i översättningar av vanliga dokument? Och vad kan inte följderna bli av detta? Ett engelskt EU-dokument innehöll orden "airplanes flying by automatic pilot over nuclear power plants". (Flygplan styrda av autopilot över kärnkraftsanläggningar.) Den franska översättningen löd "les avions sans pilote qui prennent pour cibles les centrales nucléaires", (ungefär: pilotlösa flygplan med siktet inställt på kärnkraftsanläggningar).
Riksdagens förra talman, Birgitta Dahl, beklagade sig över att våra riksdagsledamöter var så dåliga på att sovra bland "den enorma mängden osorterade EU-ärenden som väller in på dålig svenska". Få riksdagsledamöter, journalister eller andra svenskar klarar av att läsa EU-byråkratiska dokument på franska eller engelska.
Något som nästan alltid glöms bort i debatten är att det ta tid att översätta. I FN, som på ett helt annat sätt än EU är välförsett med översättare, uppger man att för en ej brådskande text tar det 24 dagar innan den är tillgänglig på alla de sex officiella språken medan det för en brådskande text tar sex dagar. EU uppger översättningstider från en timme upp till fyra veckor.
Som en lösning på de tilltagande språkproblemen inom EU föreslog 1994 den franske EU-ministern Alain Lamassoure att EU enbart skulle ha fem arbetsspråk. Detta hans utspel väckte dock mycket starka protester från en rad EU-länder.
Om språk |
Innehållsförteckning | EU växer, vad innebär detta? |
© Hans Malv, 2004