Lite historik

Ludvig Zamenhof, esperantos skapare, föddes 1859 i den polska staden Bialystok som då var under rysk överhöghet. Han var exceptionellt språkbegåvad och behärskade polska, ryska, tyska, franska, engelska, latin och grekiska. I hans hemstad fanns fyra folkgrupper, polacker, ryssar, tyskar och judar, med varsina språk, något som ständigt ledde till missförstånd och stridigheter. Zamenhof kom därför tidigt att fundera över ett gemensamt språk. År 1887 gav han ut sin lärobok i Lingvo Internacia, som senare fick namnet Esperanto. Språket samlade snart entusiastiska anhängare och spreds till olika länder. Zamenhof skapade en grund för språket att utvecklas från. Han skapade en grammatik av lånade element ur olika språk och lånade orden från flera språk, f f a latin och romanska språk. Språket innehåller till en mycket stor del internationella stammar. De människor som studerar esperanto känner snart att det är ett riktigt språk och att den enkla grammatiken ger en känsla av säkerhet.

Tillhör alla

Den första esperantoföreningen bildades 1888 i Nürnberg. 1889 utkom den första läroboken på engelska och den första månadstidningen, La Esperantisto. 1890 utkom den första läroboken på svenska. 1891 bildades i Uppsala den första svenska esperantoföreningen. 1892 bildas en esperantoklubb i Göteborg och 1900 bildas Stockholms Esperantoförening. Under de närmast följande åren startade en rad esperantoföreningar i olika länder i Europa, Asien och Sydamerika. 1905 hölls den första esperantovärldskongressen i den franska staden Boulogne-sur-Mer med 700 deltagare från 20 nationer. Det väckte stor uppmärksamhet att det inte behövdes några tolkar till kongressen.

Med början 1906 bildades många nya landförbund, bl a i Japan och USA. 1907 hölls en världskongress i Cambridge, England. 1914 utbröt första världskriget och från Frankrike sändes 10 000 läroböcker i esperanto till sjukskötare och KFUM:s internationella organisation delade ut 1000-tals läroböcker i esperanto till fångar på båda sidor. 1915 hölls en världskongress i USA.

Franska Vetenskapsakademin

Nationernas förbund (en föregångare till FN) underströk i en resolution 1920 att alla elever borde förutom sitt modersmål lära sig esperanto. Handelskammaren i Paris rekommenderade 1921 användningen av esperanto. Franska vetenskaps­akademin rekommenderade samma år användningen av esperanto i vetenskapliga sammanhang. 1921 bildades Svenska Arbetaresperantoförbundet (SLEA).

Nu är det dags

1950 överlämnades av Universala Esperanto Asocio till FN ett upprop undertecknat av 895 432 människor från fackföreningar och andra föreningar i 76 länder, representerande 15 454 780 medlemmar. Uppropet innehöll en uppmaning till att införa esperanto i skolorna. Uppropet undertecknades bl a av Frankrikes president Vincent Auriol, fyra ministrar från Holland, Polen, Österrike och Tjeckoslovakien, 405 parlamentsledamöter, 1607 språklärare och andra som yrkesmässigt utbildade andra i språk, 5262 universitetslärare och andra vetenskapsmän, 40 000 pedagoger, samt arbetare och vanliga medborgare i olika länder.

1954 invigdes Esperantoplatsen i Göteborg.

250 000 japaner

1966 erhöll japanska regeringen en petition undertecknad av 250 000 japaner om att införa undervisning av esperanto i de japanska skolorna. 1973 bildades i Brittiska underhuset en parlamentarisk grupp, med 45 medlemmar, vilken skulle arbeta för esperanto. Man uttryckte åsikten att engelska språket inte var lämpligt för den internationella roll det fått. 1973 fick Socialistinternationalen ett förslag från sina italienska vänner om att man skulle använda esperanto som internt arbetsspråk. Man uppmanade också Socialistinternationalen att arbeta för att esperanto blir ett skolämne. Förslaget stöddes av den franske ordföranden François Mitterrand, sedermera president i Frankrike. 1974 skrev presidenten i Österrike, doktor Rudolf Kirschläger, en skrivelse till de österrikiska socialisterna att han stödde dem i deras strävanden att införa esperanto.


© Hans Malv, 2004