Vad är esperanto?

Ett språk och en livsfilosofi.

Esperanto är ett levande och vackert språk. Det har prövats i praktiken i över 115 år och har utvecklats till ett nyansrikt och mångsidigt kommunikationsmedel. Inget språk har på så kort tid spritts över världen – utan erövringar, krig eller kolonisation. Idag beräknas tusentals människor kunna esperanto. Det finns ett 100-tal tidskrifter på esperanto och 40 000 olika boktitlar av vilka de flesta är översättningar. På esperanto finns en rik tillgång på radioutsändningar, musik och teaterpjäser. Esperanto har i praktiken visat sig fungera lika bra som något nationellt språk som samtalsspråk, skriftspråk och språk för vetenskapsmän. Det produceras årligen mer än 300 vetenskapliga publikationer på esperanto (enl The Modern Language Association of America's årliga bibliografi).

Det är lätt att bilda nya ord eftersom esperanto – till skillnad från andra språk – är välplanerat och logiskt. Många nyare ord som t ex telefax, servo, florist, urbanisera, Internet, parabol och uppdatera, fanns på esperanto före många andra språk.

Esperanto är mycket lättare att lära än andra språk därför att:

Utan nation

Idén med esperanto är att det skall vara ett andra språk för alla. Ett språk utan nation, ett språk som inte tränger undan andra språk och kulturer utan som respekterar allas rätt till ett eget språk och en egen kultur. Esperanto har uppnått sin nutida utbredning uteslutande genom att enskilda människor blivit inspirerade av dess idé: Att alla människor är jämlikar och därför bör kunna kommunicera som jämlikar. Att kontakt mellan människor från olika kulturer inte ska bygga på den enes dominans och den andres underkastelse. Att vänskap och fri kontakt mellan människor från olika kulturer och världsdelar är en av fredens naturliga beståndsdelar. Det är bara naturligt att människor som känner så också kan prata med varandra. För detta ändamål skapades esperanto, och det har präglat dess historia.

När presterar man som bäst

Vetenskapsmän har konstaterat att man presterar som bäst när man får använda sitt eget språk. Men, med ett lättinlärt internationellt språk kan man sedan kommunicera, på lika villkor, och bygga broar. Om människor får använda sitt eget modersmål och känna trygghet och glädje i sin egen kultur så har de lättare att känna förståelse och tolerans för andras språk och andra kulturer. Det är ödesdigert att så många politiker, vetenskapsmän och föräldrar degraderar sitt eget språk till ett andrahandsspråk. Det skapar oöverskådliga problem och motarbetar en sund nationell och internationell utveckling.

Ägs av dig och mig

Esperanto ägs inte av någon. Det tillhör alla. Det har inget kolonialt förflutet eller någon form av historisk belastning. Esperantos popularitet bland mindre länder, men även bland större länder som t ex Japan, beror huvudsakligen på språkets neutralitet. När man ser och hör två esperantister från olika länder samtala, så kan man inta annat än slås av den omedelbara känsla av frihet och samförstånd som präglar samtalet.

Några fördomar:

  1. Esperanto tränger undan de nationella språken. FEL. Det är de stora nationella språken, som t ex engelskan, som gör att många små språk idag hotas av utplåning.
  2. Esperanto har ingen kultur. Fel. Esperanto har funnits i över 115 år och kring språket har utvecklats en kultur som innebär jämlikhet och rättvisa mellan språken och förståelse och tolerans mellan folken samt skydd och bevarande av såväl stora som små språk och de med dessa språk sammanhängande kulturerna.
  3. Esperanto är bara europeiskt. Fel. Esperanto är baserat på indoeuropeiska språk i Europa och Asien.
  4. Esperanto är ordfattigt. Fel. esperanto är ordrikare än de flesta språk. Genom dess logiska och systematiska uppbyggnad är det samtidigt lätt att skaffa sig ett stort ordförråd. jämför orden tand – tänder som på engelska heter tooth – teeth och på esperanto dento – dentoj. Ett annat exempel, mus – möss heter på engelska mouse – mice och på esperanto muso – musoj. Plural (flertal) bildas alltid genom att man lägger till bokstaven j. Jämför engelskans ord för att lära sig, learn och engelskans ord för skola, school. Motsvarande ord på esperanto heter lerni respektive lernejo. Där bokstäverna –ej betecknar platsen eller lokalen för det som grundordet anger. D v s lernejo är en lokal där man lär sig något. Gris heter på engelska pig och stia sty. Motsvarade ord på esperanto är porko och porkejo. Esperanto har många ord och vändningar som saknas i andra språk. Naturligtvis är esperanto ej ordfattigt. På esperanto hålls kongresser, utan tolk, och med tusentals deltagare från hela världen och på esperanto finns det över 40 000 böcker i original eller översättning.
  5. Man har ingen nytta av att kunna esperanto. Fel. Många esperantister är språkkunniga och de säger ofta att de har haft mest nytta av just esperanto på sina resor. Som esperantist är man aldrig främmande i ett främmande land. Du träffar lätt vänner som kan esperanto och som är internationellt intresserade.
  6. Esperanto var en vacker tanke, men det blev aldrig något! Fel. Nyheter har alltid motarbetats av dem som inte velat tänka om eller vågat avstå från sina privilegier. En gång i tiden motarbetades språk som nygrekiska, nynorska och tjeckiska av den tidens kultureliter. Esperanto har från allra första början motarbetats av olika privilegierade grupper, och t o m förbjudits i diktaturer. Men ändå har esperanto spritt sig till alla världens hörn, inte tack vare politiker utan tack vare vanliga människor som trott på idén att om vanliga människor från olika länder lätt kan kommunicera med varandra, då får vi en bättre värld.
  7. Esperanto är ett artificiellt språk och inget riktigt språk. Fel. Skillnaden mellan vanliga språk och esperanto är att esperanto konstruerades enligt vetenskapliga principer för att fungera som ett lättinlärt kommunikationsmedel för människor med olika modersmål. Och som detta fungerar det oöverträffat bra.
  8. Esperantister drömmer om en värld där alla talar esperanto och inget annat. Fel.
  9. Esperanto är för svårt för mig. Rätt. Du vet bäst själv. Men esperanto är mycket lättare att lära än något annat språk.

Årligen hålls mer än etthundra internationella konferenser och möten på esperanto - utan tolkar och översättare. Det största mötet är Världskongressen. Den hölls 1997 i Adelaide, 1998 i Montpellier, 1999 i Berlin, 2000 i Tel-Aviv, 2001 i Zagreb, 2002 i Fortaleza i Brasilien, 2003 i Sverige, 2004 i Beijing och 2005 i Litauen. År 2000 hölls i Amman ett möte för esperantotalande från arabländerna. 2001 hölls den femte all-amerikanska kongressen i Mexico City och 2002 hölls i Seoul en esperantokongress för esperantotalande från de asiatiska länderna.

117 länder

Universella Esperanto Associationen, UEA, är en esperantoorganisation för hela världen med kontor i Rotterdam i Holland. Det finns medlemmar i 117 länder och organisationen har rådgivande status i Unesco och ett FN-kontor för informationsbyte.

UEA ger bl a ut en årsbok samt ordnar årliga världskongresser. Dessutom finns det året runt över hela världen kurser, seminarier, specialkongresser, festivaler och andra intressanta möten.

Ungdomarnas världsförbund

TEJO är ungdomarnas världsförbund för esperanto. De ger bl a ut Passporta Servo, en bok med 1000-tals adresser till esperantotalande i hela världen. En liknande bok är Amikeca Reto, en bok om ett vänskapsnät av människor som ställer upp som guider på sina bostadsorter. Via TEJO kan man få göra insatser i internationella arbetsbrigader.

Det finns många yrkesföreningar för esperantotalande som t ex för läkare och medicinskt verksamma, författare, journalister, järnvägsanställda, forskare, matematiker och musiker och jurister. Dessa föreningar anordnar konferenser, har ofta sina egna tidskrifter och arbetar med att utvidga förrådet av fackord på esperanto. De arbetar också med översättning av facklitteratur.

För cyklister och bahaister

Det finns många föreningar för esperantotalande. Sålunda finns det t ex föreningar för cyklister, scouter, blinda, schackspelare, buddister, shintoister, katoliker, kväkare, protestanter, mormoner och bahaister.

Vid ett UNESCO-symposium i Paris sade Claude Piron, en schweizisk uni­versitets­lektor och mångårig tolk i FN:

Man sa mig när jag var liten: ”Var inte rädd för att fråga efter vägen. Tala, och du når världens ände.” Men några kilometer längre bort talade man ett annat språk. Att fråga var meningslöst

Man har sagt mig: ”Lär dig språk i skolan för att kunna tala med dom från andra länder.” Men 90% av de vuxna kan inte uttrycka sig på det språk dom lärt sig i skolan.

Man har sagt mig: ”På engelska kan du klara dig varsomhelst i världen.” Men i en spansk by så såg jag en olyckshändelse i vilken en fransk och en svensk bil var inblandade. Förarna kunde varken göra sig förstådda för varandra eller för polisen. I en liten stad i Thailand såg jag en förtvivlad turist förgäves försöka förklara sina symtom för den lokale läkaren. Jag har arbetat för Förenta Nationerna och för Världshälsoorganisationen på alla bebodda kontinenter och på några öar och jag har kunnat konstatera att i Kongo, i Japan och på många andra platser så är engelska helt värdelöst utanför de större hotellen, de större butikerna, affärskretsarna och flygbolagen.

Man har sagt mig: ”Tack vare översättningar är de mest avlägsna kulturer nu tillgängliga för alla.” Men när jag jämförde översättningar med originaltexter, såg jag så många förvrängningar, så mycket som var utlämnat, så lite respekt för författarens sätt att uttrycka sig att jag kände mig tvingad att instämma i det italienska ordspråket ”Traduttore, traditore”, Att översätta är att bedra.

Man har sagt mig att Västvärlden hjälper Tredje Världen, med vederbörlig respekt för deras lokala kulturer. Men jag såg inte att man visade någon hänsyn till deras språk. Redan från början blev de påtvingade våra språk, som om det vore självklart att dessa är de bästa att kommunicera på. Jag såg hur de engelska och franska språken kom att utöva ett kulturellt tryck, genom vilket folkets mentalitet förändrades, och de kom även att ha destruktiva effekter på urgamla kulturer vars positiva värden samvetslöst ignorerades. Och jag såg hur det uppstod oräkneliga problem när man skulle lära upp den lokala arbetskraften, därför att västvärldens tekniker inte förstod deras språk, språk på vilka det inte fanns några läroböcker.

Man har sagt mig: ”Allmän skolundervisning kommer att garantera lika möjligheter för alla samhällsklasser.” Och jag såg hur rika familjer i utvecklingsländerna sände sina barn till England och USA för att dom skulle lära sig det engelska språket, medan folket, fångna i sitt eget språks underlägsenhet och offer för all slags propaganda, gick en dyster framtid till mötes.

Man sa mig: ”Esperanto har misslyckats.” Men i en bergsby i Europa såg jag hur barn till jordbrukare, efter bara sex månaders undervisning, pratade med besökare från Japan.

Man har sagt mig: ”Esperanto saknar mänsklighet.” Jag har lärt mig språket, läst dess poesi, lyssnat till dess sånger. På detta språk har jag mottagit förtroenden från brasilianare, kineser, iranier, polacker och en yngling från Uzbekistan. Och här står jag – en f d professionell översättare – och måste, i ärlighetens namn, säga att dessa samtal var de mest spontana och djupsinniga som jag någonsin haft på ett främmande språk.

Man har sagt mig: ”Esperanto är värdelöst därför att det saknar kultur.” Men när jag mötte Esperanto-talande i Östeuropa, Asien, Latinamerika, så var de flesta av dessa mera kulturella än sina gelikar i motsvarande socioekonomiska ställning. Och då jag bevistade internationella debatter på detta språk blev jag verkligen imponerad av den intellektuella nivån.

Jag försökte förklara detta för min omgivning. Jag sade: ”Kom! Se! Det här är något extraordinärt! Ett språk som löser kommunikationsproblemen mellan jordens folk! Jag såg en ungrare och en korean diskutera politik och filosofi bara två år efter det att de börjat lära sig språket! Det vore omöjligt på något annat språk! Och jag såg det och det och även…”

Men dom svarade: ”Esperanto är inte seriöst. Och hur som helst, det är konstgjort.”

Jag kan inte förstå. När en människas själ, hennes känslor, hennes tankars finaste nyanser är uttryckta på ett språk vilket är skapat av rikedomen i många kulturers sätt att kommunicera, då säger dom till mig: ”Det är konstgjort.”

Men vad ser jag på mina resor runt om i världen? Jag ser resande vilka längtar efter få dela med sig av sina idéer och upplevelser, eller kanske bara matrecept, till de lokala invånarna. Jag ser hur försök till samtal medelst gester leder till groteska missförstånd. Jag ser folk som törstar efter information men som p g a språkbarriärer ej kan läsa vad de vill läsa.

Jag ser massor av människor som efter sex eller sju års språkstudier, stammande och med ett komiskt uttal, förgäves försöker få sagt vad de vill säga. Jag ser hur språkliga ojämlikheter och diskriminering frodas runt om i världen. Jag ser hur diplomater och specialister talar i mikrofoner och lyssnar i hörlurar till, inte sin samtalspartner, utan någon annans röst. Är det naturlig kommunikation? Från en själ eller en hjärna till munnen till ett öra, det är naturligtvis konstgjort, men från en mikrofon till en hörlur i ett tolkbås, det är naturligt. Tillhör förmågan att lösa problem med hjälp av intelligens och känslighet inte längre den mänskliga naturen?

Man säger så mycket till mig men jag ser något annat. Förbryllad strövar jag omkring i detta samhälle som gör anspråk på att alla skall ha rätt att uttrycka sig och kommunicera. Och jag undrar om man lurar mig eller om jag är tokig.

Borde man försöka skapa ett nytt ”esperanto”?

Du kanske invänder att esperanto har skapats i Europa och är uppbyggt av ord från de europeiska språken. Om vi nu skall ha ett gemensamt internationellt språk, vore det då inte bättre om man hämtade ord från alla världens språk? Visst kan man tycka att denna kritik är befogad, men nu finns redan esperanto i de flesta av jorden länder. Det har använts i över 115 år och vunnit acceptans av människor over hela världen. Varför då skapa ett nytt “esperanto”? Vore det lättare att lära, om några ord kom från kinesiskan, några från swahili, några från isländskan, några från arabiskan o s v? Vem skulle vinna på det? Det finns idag drygt 6 000 språk, dialekter ej medräknade. Om man skapade ett språk med två eller tre ord från varje språk, vad vore fördelen med det? Tvärtom, ett sådant språk skulle bli mycket svårare att lära.

En del invänder att om esperanto blir världens gemensamma språk för internationell kommunikation, så kommer det snart att brytas ner i dialekter. Kineserna kommer att tala sitt esperanto, européerna sitt o s v.

115 år

Det är bland dem som har ett språk som modersmål det uppstår uttalsglidningar, inte bland dem som lärt det som andra språk. Esperanto är inte och skall inte bli någons modersmål. Det är med utlänningar man talar esperanto, ej med sina landsmän. Om man i ex vis i Nigeria skulle börja uttala esperanto på ett annorlunda sätt och skapa nya ord och uttryck, så skulle det bara få till följd att andra skulle få svårt att förstå vad de sade, och nigerianerna, som ju använde esperanto för att bli förstådda av andra, skulle korrigera sitt uttal. Tilläggas kan att esperanto har funnits i över 115 år och ännu har man ej kunnat notera några dialekter. De som talar esperanto i Brasilien har samma uttal som de i Sverige. Esperanto har mycket entydiga uttalsregler och, om det i framtiden kommer att ske glidningar i uttalet, så kommer det säkert att ske över hela världen.

Ej tvetydigt

Nationella språk, som t ex engelskan, är ofta tvetydiga. Ta t ex den engelska orden Japanese encephalitis vaccine. Den kan betyda både ett encefalitvaccin producerat i Japan och ett vaccin mot japansk encefalit. På esperanto kommer det aldrig att råda någon tvekan om vad som avses, ty där skriver man: japana encefalit-vakcino resp japan-encefalita vakcino. (Encefalit = inflammation i hjärnan.)

Professor Christer Kiselman vid Uppsala Universitet har undervisat i matematik på esperanto vid ett kinesiskt universitet: ”Studenter med sex års språkstudier i engelska kunde inte göra sig förstådda och jag förstod inte dem. Efter åtta månaders esperantostudier kunde vi föra samtal”.

Gorbatjov

Internationella vetenskapsakademin i San Marino har konferenser, föreläsningar och examina på esperanto. Avhandlingar skrivs på esperanto och vederbörandes modersmål. Sedan 1996 är f d sovjetiske presidenten Mikael Gorbatjov hedersdoktor vid Akademin och han är intresserad av att arbeta för en demokratisk lösning av de internationella språkproblemen.

I en stor ekonomisk ordbok som utgivits i Kina finns mängder av information på elva språk. Det största utrymmet har getts till engelska och esperanto.

Jag hörde en engelsman kunnig i esperanto, säga att enligt hans erfarenhet gick det betydligt bättre att tala esperanto med japaner som sade sig kunna detta språk än att tala engelska med japaner som sade sig kunna engelska.

Kan man uttrycka sig lika elegant på esperanto som på engelska? Den engelska som talas av en svensk är inte lika elegant som den som talas av en engelsman. Eftersom esperanto är avsett att vara allas andra språk så är det att jämföra med den engelska som talas av utlänningar och då kan man säga att det är mycket lättare att nå en djupare uttrycksnivå på esperanto än på engelska och andra främmande språk.


© Hans Malv, 2004