Att översätta är inte lätt

Det är mycket dyrt att översätta och ju mer olika språken är, desto större blir kostnaden.

Att vara översättare är till stor del ett detektivarbete. Ett ord kan innehålla olika former av information på olika språk. T ex de engelska orden his secretary innehåller information om chefens kön men inte om sekreterarens. Hur skall man översätta detta till franska, eller vice versa, när motsvarande uttryck på franska är Son secrétaire som betyder hans eller hennes manlige sekreterare? Om sekreteraren är en kvinna heter det sa secrétaire. Men inget av uttrycken ger någon information om chefens kön. Vid översättning från engelska till franska och en del andra språk så måste alltså översättaren ta reda på vilket kön sekreteraren har. Ibland kan namnet ge en ledtråd men inte alltid. Är sekreteraren Wu Wong en man eller en kvinna? Vid översättningar till en rad språk, t ex spanska, franska eller italienska så måste man veta detta för att översätta rätt. I många kulturer är det mycket förolämpande att tillskriva en person fel kön. Detta är exempel på varför datorer svårligen kan användas som översättare. Säkert 50% av en översättares tid går åt till att reda ut problem av det här eller liknande typ. Den form av översättningsarbete som en dator klarar av kanske upptar tio procent av en översättares arbetstid. En bra översättning kräver en kreativitet och flexibilitet vilken vida överstiger vad de bästa datorer kan prestera. Varför skulle annars EU och FN behöva ha tusentals översättare anställda? Jag har läst flera översättningar vilka gjorts av datorer. De har varit bedrövliga.

Sveriges behov av tolkar och översättare har långt ifrån kunnat tillgodoses. I ett fullt utbyggt EU kommer det att produceras minst 120 000 sidor juridisk text per år. Tillgängliga svenska översättare kommer kanske att hinna med att översätta 30% av detta.

Strutsen, en förebild

När EU på långt när ej lyckats rekvirera tillräckligt antal med tolkar och översättare för att klara av Sveriges behov, hur skall då EU kunna möta motsvarande behov för Slovenien, Estland, Lettland och Litauen? Detta är inte bara en praktisk fråga. Det är en demokratifråga. Det vet politikerna inom EU, men de sticker, liksom strutsen, huvudet i sanden och vägrar att se problemet. Därför måste folket i de olika länderna själva agera och tvinga fram en lösning. Befolkningen i medlemsländerna har rättighet att kunna följa med vad som händer inom EU, utan att först behöva ägna tio år av sitt liv till att lära engelska. Har inte folkets flertal, och journalisterna, möjlighet att förstå och följa med vad som händer inom EU så uppstår lätt negativa känslor gentemot EU. Så har det blivit i Sverige, där EU fått skulden för mycket ont.


© Hans Malv, 2004