2-2 FN har stora språkproblem

FN har stora språkproblem

FN har sex officiella språk, vilket visat sig vara tungrott och kosta mycket pengar. Antalet medlemsländer är 191.

FN:s officiella språk är engelska, franska, kinesiska, ryska, spanska och arabiska. (UNESCO har nio officiella språk men dock bara sex arbetsspråk.) Det finns starka lobbygrupper som arbetar på att portugisiska, hindi, japanska och andra språk skall bli officiella språk inom FN. Varför skulle de inte bli det, det vore ju inte mer än rättvist? När det gäller rättvisa, borde FN föregå med gott exempel. Varför gör inte FN det? Varför gör inte FN det?

Varför accepterar majoriteten detta?

Det internationella samfundet FN har alltså sex arbetsspråk vilket inte direkt underlättar samarbetet. Det är märkligt att representanterna för vissa nationer skall få tala sitt modersmål vid mötena i FN medan de flesta inte får göra det. Ännu märkligare är att majoriteten av FN:s medlemsländer accepterar detta. De flesta delegaterna har trots allt inte något av de sex officiella språken som modersmål.

Vid ett tillfälle beviljade medlemmarna i FN-organet WHO (World Health Organization) ett tilläggsanslag på fem miljoner US $ för översättnings- och tolkverksamhet medan man vid samma möte avslog en begäran på 4,2 miljoner $ för ett hälsoprojekt i Afrika.

Varför är inte japanska officiellt språk inom FN?

De som har en känsla för rättvisa måste tycka att det är orättvist att inom FN, allas vårt gemensamma samfund, olika språk skall ha olika status. Varför skall delegater från Japan, Tyskland, Brasilien och Madagaskar inte få uttrycka sig på sina språk i FN:s Generalförsamling när t ex en delegat från Syrien, på sitt eget språk, kan ge uttryck för sin vältalighet? Nej, antingen får FN göra som EU, låta varje medlemslands språk vara officiellt språk eller också välja ett neutralt språk som arbetsspråk. Vilken modell anser du skulle vara billigast och bäst befrämja den internationella dialogen?

Om EU införde esperanto som enda arbetsspråk så skulle FN, p g a EU:s stora globala betydelse, snart utöka antalet officiella språk med ett, nämligen esperanto. Efter någon generation skulle det extremt lättinlärda esperanto så helt dominera arbetet inom FN att man skulle gå över till att låta esperanto vara det enda officiella språket.

1965 gav svenska riksdagens två kammare i uppdrag åt svenska regeringen att göra en framställan till FN eller UNESCO som objektivt skall belysa esperantos betydelse för kontakter i internationella sammanhang och rekommendera en neutral och slutgiltig lösning på världens språkproblem. Någon framställan gjordes naturligtvis dock aldrig.

Ett upprop i språkfrågan

1983 gjordes i Sverige ett upprop med titeln: ”Ett språk i FN? Ett upprop i språkfrågan världskommunikationsåret 1983”. Uppropet var undertecknat av riksdagens talman Ingemund Bengtsson samt representanter för de politiska partierna, skolmyndigheter, universitet, statliga och kommunala myndigheter, tidningar, turistorganisationer, kultur- och fredsorganisationer m fl.

I detta upprop kan man läsa: ”Basen för kommunikation – ett språk. Alla människor bär på tankar som kan bidra till fred. Freden blir möjlig när alla dess tankar blir kända och kan diskuteras av alla. Freden blir möjlig när alla kan tala med varandra, förstå varandra. Språket är människans viktigaste kommunikationsmedel. Ett gemensamt språk skulle riva hinder och öppna hela jorden för samtal. För att freden skall bli möjlig måste vi kunna tala samma språk. Detta språk skall jämställa alla. Det får inte vara någons modersmål, men alla skall kunna lära sig det vid sidan av modersmålet.

Det finns ett sådant språk: Esperanto. Esperanto diskriminerar inte någon. Esperanto ger samma möjligheter till kommunikation för alla.

Idag talas omkring 3 000 språk på jorden. Några av dem har av mäktiga nationer gjorts till ”internationella språk”. Det betyder att våra medmänniskor i Tredje världen fortfarande tilltalas på den forna kolonialmaktens språk. Det betyder att det vid varje internationellt förhandlingsbord finns överlägsna och underlägsna deltagare, allt efter hur väl de behärskar förhandlingsspråket. Med hjälp av tolk kan de möjligen hålla tal, men inte samtala förtroligt.

I vårt största mellanfolkliga forum, Förenta Nationerna, har sex språk upphöjts till officiella språk. Majoriteten delegater kommer i underläge gentemot dem som har de officiella språken som modersmål. I medvetande om denna diskriminering och om andra problem som bygger barriärer mellan människor och nationer har FN utsett 1983 till internationella året för kommunikation.

Esperanto talas och skrivs redan av människor över hela jorden. Men det krävs politiska beslut för att göra det till officiellt världsspråk, ett andra språk för andra.

Vi uppmanar alla att delta i arbetet för ett världsspråk”.

Vad blev resultatet av detta tunga inlägg? Rätt, det blev noll. Varför? Därför att det överlämnades till några politiker, och sedan försvann det. Hade vanliga människor i FN:s medlemsländer fått rösta om detta förslag så hade resultatet säkerligen blivit ett annat.